Hej,
Jag heter ... Nej, jag kommer inte börja så. Det är inte viktigt att veta vad jag heter. Eller min ålder. Eller vart jag bor. Eller vilket kön jag har. Jag är människa. Det räcker.
Jag bor tillsammans med min partner och två katter samt vårt barn på lite lagomt pendelavstånd från en större stad. Vi bor i ett alldeles för litet hus och har inte råd att bygga ut. Ännu. Min partner är föräldraledig och jag studerar. Fast jag vet inte om jag vill fortsätta med det.
Jag har under mitt liv varit ytterst högfungerande och högpresternade. Bollat flera jobb samtidigt, studerat med toppresultat, tränat överdrivet mycket och umgåtts med vänner.
Jag har perioder av mani och jag har depressiva perioder. Ibland har jag svårt att överhuvudtaget vakna på morgonen och komma ur sängen. Ibland jobbar jag nästan dygnet runt och har svårt att avbryta för att ens äta lunch.
Jag har tidvis konstiga tankar kring mat, men är varken under- eller överviktig. Jag äter oftast två mål lagad mat om dagen och därtill riktig frukost och bra mellanmål. Inga halvfabrikat och inget kött. Om det inte kommer från älg som min far har jagat och skjutit.
Jag har dubbelmoral gällande nästan allt, jag är för frivillig sambeskattning av gifta och vill samtidigt påstå mig vara råfeminist. Eller humanist, snarare.
Det senaste som hänt mig på det psykologiska planet är att jag har blivit en räddhare. Paranoiditeten smyger sig på och jag hör i höre. Kanske är det något som smyger på infarten och vad var det som lät där borta? Det är aldrig något speciellt, men jag som alltid gillat att vara hemma själv har plötsligt börjat oroa mig, försöker undvika det och är helt enkelt rädd. Jag vill skaffa en vakthund.
(Stora hundförklaringen: Nej, jag vill inte skaffa en attackerande blodtörstig best - jag vill ha en hund som ger skall när okända kommer på besök. Grannar, barn, katter och höns går säkra. Den ska bara ge larm. Och ja, jag vet vad det innebär att ha hund. Jag har levt med hund tidigare och det är något jag saknar. Katter i all ära, men de tvingar inte ut dig i ur och skur. Tyvärr.)
Jag drömmer om att kunna jobba hemifrån. Att få göra något jag tycker om, i ett tempo som jag klarar av. Jag känner inget behov av att någonsin bli rik, men jag vill kunna leva ett bra liv med min familj utan att vända på varje krona. Åka på semester ibland och kunna köpa getost på fredagar. Utöver det fyller inte pengar någon funktion för mig. Bortsett möjligen från att jag nu är superfokuserad på spara-spara-spara så att vi kan få gjort den där utbyggnaden någon gång.
Du tänker säkert nu att det inte är så bråttom. Att vi säkert bor rätt okej. Och på sett och vis gör vi det. Vi bor fint, underbart och jag älskar både vårat hus och vår tomt. Men vi bor på 32 kvm. Det ÄR litet. Ikeas compact living kan slänga sig i väggen för här har vi tamigfasen fått centimeteranpassa vartenda skrymsle. Egenbyggda hyllor här och där. Vår räddning heter källaren (28 kvm med mulltoa, dusch och tvätt samt den ovärderliga frysboxen) och friggeboden (ca 10 kvm fullproppade med gamla böcker och möbler jag inte kan göra mig av med).
Jag har definitivt anlag för hoarding, tack pappa, och får svår separationsångest av att slänga tomma förpackningar till saker jag tycker om. Jag gör det ändå, för jag vet att det är "så man gör", men det tar emot. Jag sparar alla gamla anteckningsblock från skolan, gamla papper från skatteverket och har hela småstadiets matteböcker i staplar. Saker jag inte använder sorterar jag ned i lådor. Jag har ett fenomenalt minne och kan vid problemsituationer komma på lösningar som involverar gamla saker som jag då letar upp och använder. Detta gör det svårare att slänga saker eftersom "det kan vara bra att ha".
Att min partner står ut med mig är ett under. I fem och ett halvt år har hen varit min kärlek och trots våra olika uppfattningar så ställs det inga krav på att jag ska förändra mig. Där min mamma misslyckades med att få mig att städa lyckas min partner genom små uppmaningar, massor med beröm och en kärlek som är oändlig. Det är okej att jag misslyckas. Vilket gör att jag ibland vågar lyckas.
Jag brukar vanligtvis försöka göra för mycket saker samtidigt men jag orkar inte. Det är så mycket jag vill men jag kan inte sålla. Så nu får min partner ta den funktionen också. Jag berättar allt jag vill och sedan så diskuterar vi oss fram till vilken sak jag ska göra först. Så att det bara blir en sak i taget. Därefter kan man fortsätta till nästa. Men bara en sak i taget. Det är riktigt svårt och jag har lång väg kvar tills det fungerar bra.
Jag vet inte vad jag vill med denna bloggen egentligen. Mer än att vara ärlig kanske. Jag är en bra människa, men ibland (eller hela tiden) är livet jäkligt jobbigt. Och jag orkar inte alltid le, ljuga och säga att det är bra. För inget blir bättre av att alla går runt och låtsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar