fredag 18 november 2011

"Och ni då, ska ni ha fler barn?"


Vid trevliga släktmiddagar, födelsedagar och allehanda sammankomster där man som partners råkar befinna sig tillsammans när man står och tittar på sitt och/eller andras barn som leker är det bara en tidsfråga innan frågan kommer. Hur många barn man planerar för. Eller inte planerar för.

Vårt barn närmar sig 1 ½ år. 1,5 år. 18 månader. "Borde ni inte skynda på lite om det ska vara två år mellan syskonen?"

Nej, det "borde" vi inte. Två år känns alldeles för tätt. Och det där med syskon eller inte är inte en okomplicerad fråga för mig.

Innan grodan hade fötts och befann sig inuti en mage var det en underlig känsla. Jag visste att jag skulle älska barnet, men jag kände ingen direkt kärlek. Det var oro, nyfikenhet, omtanke. Men inte älsk-älsk-älska. Och när barnet sedan föddes var jag förbryllad, var var min kärlek någonstans? Den där himlastormande känslan som du kan läsa om i vilken som helst föräldrabarntidning? Skulle jag inte älska detta barnet? Var jag en onormal förälder?

Men för varje dag som gick så växte värmen, omtanken och känslorna. En morgon låg jag och grät stilla när jag tittade på det lilla livet. Vårt barn. Som vår kärlek var upphovet till. Och där någonstans började jag älska.

Känslan växer fortfarande, och idag är den starkare än allt annat i världen. När barnet var kring året så började jag försöka berätta att jag älskar det. Det var svårt. Med ovana ord som aldrig yttrades i mitt ursprungshem och som jag dittills bara hade viskat till min partner. De första gångerna kom det tårar varje gång men det blir lättare med tiden. Numera har vi en fantastisk ritual när det är läggdags. Min partner byter blöja och sätter på pyjamas, kramar godnatt. Vi går och lägger oss, jag tätt intill barnet. Några minuter pratar vi om vad som hänt under dagen (jag pratar, barnet kryper omkring bland kuddarna, gosar med snuttefilten och borrar till sist in sitt huvud i min armhåla. Det är signalen om att det är dags att somna. Jag säger att jag älskar barnet, ger det en puss och börjar sedan sjunga vår godnattvisa. Egentligen är det en vuxensång med mycket dolda meningar i texten, men jag sjöng den för magen och den har en direkt lugnande effekt på oss båda. Fyra verser sjunger jag, sedan nynnar jag tystare och tystare hela sången igen. Och barnet sover. Alltid samma sak och alltid inom en kvart. Det är vår heliga stund på dagen.

Den kärlek jag känner till barnet gör mig mer och mer tveksam till om jag vill skaffa ett barn till. Kommer jag kunna älska ett barn till så här mycket? Kommer jag orka det? Kommer jag känslomässigt att räcka till? Jag är idag redan en trött förälder som behöver många små pauser för att orka med. Med all säkerhet kommer jag bli en typisk läsa-bok-förälder. För det är en sådan sak jag orkar göra, mitt eget huvud får vila när texten upptar mitt fokus. Och hur kommer barnet att känna om den lilla kraft jag har plötsligt måste delas mellan två? Är det rätt mot barnet?

Och samtidigt. Tänk om vi inte skaffar fler barn, kommer jag då kväva mitt barn med min kärlek? Kommer jag älska för mycket så att jag till slut inte vågar släppa barnet utom synhåll? Kommer jag ringa och extrakontrollera allt med barnets vänners föräldrar varje gång de ska leka eller sova över? Redan idag tycker jag tiden utan barnet, när jag jobbar eller är i skolan, är plågsamt trista. Vårt hus utan barn är ödsligt och tyst.

Jag tänker tillbaka på min egen barndom. Mina syskon. Två till antalet. Vi lekte ihop och bråkade ihop. Men den största tillgången tycker jag att de är idag. I vuxenlivet. Vi har delat samma uppväxt, talar samma språk. Vi umgås och är vänner, på ett helt annat plan är vänner annars är. Vi bråkar fortfarande ibland, men vi har en samhörighet som övergår allt förstånd. Kan jag förvägra mitt barn att få uppleva denna känslan? Jag vet inte.

Jag tror att vi kommer få ett barn till. Någon gång. Men jag är inte helt säker. Innan vi blev gravida var jag bombsäker på att fyra barn var rätt antal för oss. Jag var även bombsäker på att jag skulle älska att vara föräldraledig, orka allt och hinna göra massor på dagarna. Tji fick jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar