När ska man hinna sova då?

Jag ligger och lyssnar på en snorig, sovande partner som med jämna ojämna mellanrum pratar i sömnen. Däremellan kan jag urskilja vårt barns lugna andetag. Ibland pratar hen också i sömnen, det är väl ett släktdrag. Jag har varma fötter och en katt bredvid benen. Och jag kan inte sova.

Jag är jättetrött, som vanligt. Och från sjutiden har jag svårt att hålla mig vaken, som vanligt. Men går jag väl och lägger mig somnar jag ändå inte. Som vanligt. Jag tippar på att jag sover om kanske en timma, och så sover jag den klubbade sälens sömn och varken hör, ser eller märker något förrän elva timmar har förflutit. Elva, I say. Varje natt samma sak; innan elva timmar är jag helt okontaktbar. Och det känns som jag sover bort mitt liv.

Jag vet att jag alltid har haft ett stort sömnbehov, det är okej. Att sova åtta-nio timmar för att må bra är helt okej. Att vara trött när man tvingar sig själv att stiga upp efter bara sex-sju timmar kan jag absolut gå med på. Men att ställa tre, fyra eller fem väckarklockor och inte vakna ändå, att inte ens minnas att de ringt eller att din partner pratat med dig och tänt lampan är inte okej. Inte efter att du faktiskt sovit gott i åtta timmar. Men när exakt elva timmar passerat säger det pling! och du studsar lätt upp ur sängen. Om än med en undran varför ingen väckte dig, du ville ju äta frukost ihop med hela familjen.

Och detta var inlägget som så fantastiskt skulle handla om vilken mysig dag vi haft med bakning och scones, ingefära och nack-fisar. En bra dag som avslutas som så många andra: med två-tre timmars vrid i sängen. Fastän jag vill sova NU! Och gå upp tidigt imorgon. Det kan jag ju drömma (!) om.

"Och ni då, ska ni ha fler barn?"

Vid trevliga släktmiddagar, födelsedagar och allehanda sammankomster där man som partners råkar befinna sig tillsammans när man står och tittar på sitt och/eller andras barn som leker är det bara en tidsfråga innan frågan kommer. Hur många barn man planerar för. Eller inte planerar för.

Vårt barn närmar sig 1 ½ år. 1,5 år. 18 månader. "Borde ni inte skynda på lite om det ska vara två år mellan syskonen?"

Nej, det "borde" vi inte. Två år känns alldeles för tätt. Och det där med syskon eller inte är inte en okomplicerad fråga för mig.

Innan grodan hade fötts och befann sig inuti en mage var det en underlig känsla. Jag visste att jag skulle älska barnet, men jag kände ingen direkt kärlek. Det var oro, nyfikenhet, omtanke. Men inte älsk-älsk-älska. Och när barnet sedan föddes var jag förbryllad, var var min kärlek någonstans? Den där himlastormande känslan som du kan läsa om i vilken som helst föräldrabarntidning? Skulle jag inte älska detta barnet? Var jag en onormal förälder?

Men för varje dag som gick så växte värmen, omtanken och känslorna. En morgon låg jag och grät stilla när jag tittade på det lilla livet. Vårt barn. Som vår kärlek var upphovet till. Och där någonstans började jag älska.

Känslan växer fortfarande, och idag är den starkare än allt annat i världen. När barnet var kring året så började jag försöka berätta att jag älskar det. Det var svårt. Med ovana ord som aldrig yttrades i mitt ursprungshem och som jag dittills bara hade viskat till min partner. De första gångerna kom det tårar varje gång men det blir lättare med tiden. Numera har vi en fantastisk ritual när det är läggdags. Min partner byter blöja och sätter på pyjamas, kramar godnatt. Vi går och lägger oss, jag tätt intill barnet. Några minuter pratar vi om vad som hänt under dagen (jag pratar, barnet kryper omkring bland kuddarna, gosar med snuttefilten och borrar till sist in sitt huvud i min armhåla. Det är signalen om att det är dags att somna. Jag säger att jag älskar barnet, ger det en puss och börjar sedan sjunga vår godnattvisa. Egentligen är det en vuxensång med mycket dolda meningar i texten, men jag sjöng den för magen och den har en direkt lugnande effekt på oss båda. Fyra verser sjunger jag, sedan nynnar jag tystare och tystare hela sången igen. Och barnet sover. Alltid samma sak och alltid inom en kvart. Det är vår heliga stund på dagen.

Den kärlek jag känner till barnet gör mig mer och mer tveksam till om jag vill skaffa ett barn till. Kommer jag kunna älska ett barn till så här mycket? Kommer jag orka det? Kommer jag känslomässigt att räcka till? Jag är idag redan en trött förälder som behöver många små pauser för att orka med. Med all säkerhet kommer jag bli en typisk läsa-bok-förälder. För det är en sådan sak jag orkar göra, mitt eget huvud får vila när texten upptar mitt fokus. Och hur kommer barnet att känna om den lilla kraft jag har plötsligt måste delas mellan två? Är det rätt mot barnet?

Och samtidigt. Tänk om vi inte skaffar fler barn, kommer jag då kväva mitt barn med min kärlek? Kommer jag älska för mycket så att jag till slut inte vågar släppa barnet utom synhåll? Kommer jag ringa och extrakontrollera allt med barnets vänners föräldrar varje gång de ska leka eller sova över? Redan idag tycker jag tiden utan barnet, när jag jobbar eller är i skolan, är plågsamt trista. Vårt hus utan barn är ödsligt och tyst.

Jag tänker tillbaka på min egen barndom. Mina syskon. Två till antalet. Vi lekte ihop och bråkade ihop. Men den största tillgången tycker jag att de är idag. I vuxenlivet. Vi har delat samma uppväxt, talar samma språk. Vi umgås och är vänner, på ett helt annat plan är vänner annars är. Vi bråkar fortfarande ibland, men vi har en samhörighet som övergår allt förstånd. Kan jag förvägra mitt barn att få uppleva denna känslan? Jag vet inte.

Jag tror att vi kommer få ett barn till. Någon gång. Men jag är inte helt säker. Innan vi blev gravida var jag bombsäker på att fyra barn var rätt antal för oss. Jag var även bombsäker på att jag skulle älska att vara föräldraledig, orka allt och hinna göra massor på dagarna. Tji fick jag.

Presentation

Hej,

Jag heter ... Nej, jag kommer inte börja så. Det är inte viktigt att veta vad jag heter. Eller min ålder. Eller vart jag bor. Eller vilket kön jag har. Jag är människa. Det räcker.

Jag bor tillsammans med min partner och två katter samt vårt barn på lite lagomt pendelavstånd från en större stad. Vi bor i ett alldeles för litet hus och har inte råd att bygga ut. Ännu. Min partner är föräldraledig och jag studerar. Fast jag vet inte om jag vill fortsätta med det.

Jag har under mitt liv varit ytterst högfungerande och högpresternade. Bollat flera jobb samtidigt, studerat med toppresultat, tränat överdrivet mycket och umgåtts med vänner.

Jag har perioder av mani och jag har depressiva perioder. Ibland har jag svårt att överhuvudtaget vakna på morgonen och komma ur sängen. Ibland jobbar jag nästan dygnet runt och har svårt att avbryta för att ens äta lunch.

Jag har tidvis konstiga tankar kring mat, men är varken under- eller överviktig. Jag äter oftast två mål lagad mat om dagen och därtill riktig frukost och bra mellanmål. Inga halvfabrikat och inget kött. Om det inte kommer från älg som min far har jagat och skjutit.

Jag har dubbelmoral gällande nästan allt, jag är för frivillig sambeskattning av gifta och vill samtidigt påstå mig vara råfeminist. Eller humanist, snarare.

Det senaste som hänt mig på det psykologiska planet är att jag har blivit en räddhare. Paranoiditeten smyger sig på och jag hör i höre. Kanske är det något som smyger på infarten och vad var det som lät där borta? Det är aldrig något speciellt, men jag som alltid gillat att vara hemma själv har plötsligt börjat oroa mig, försöker undvika det och är helt enkelt rädd. Jag vill skaffa en vakthund.

(Stora hundförklaringen: Nej, jag vill inte skaffa en attackerande blodtörstig best - jag vill ha en hund som ger skall när okända kommer på besök. Grannar, barn, katter och höns går säkra. Den ska bara ge larm. Och ja, jag vet vad det innebär att ha hund. Jag har levt med hund tidigare och det är något jag saknar. Katter i all ära, men de tvingar inte ut dig i ur och skur. Tyvärr.)

Jag drömmer om att kunna jobba hemifrån. Att få göra något jag tycker om, i ett tempo som jag klarar av. Jag känner inget behov av att någonsin bli rik, men jag vill kunna leva ett bra liv med min familj utan att vända på varje krona. Åka på semester ibland och kunna köpa getost på fredagar. Utöver det fyller inte pengar någon funktion för mig. Bortsett möjligen från att jag nu är superfokuserad på spara-spara-spara så att vi kan få gjort den där utbyggnaden någon gång.

Du tänker säkert nu att det inte är så bråttom. Att vi säkert bor rätt okej. Och på sett och vis gör vi det. Vi bor fint, underbart och jag älskar både vårat hus och vår tomt. Men vi bor på 32 kvm. Det ÄR litet. Ikeas compact living kan slänga sig i väggen för här har vi tamigfasen fått centimeteranpassa vartenda skrymsle. Egenbyggda hyllor här och där. Vår räddning heter källaren (28 kvm med mulltoa, dusch och tvätt samt den ovärderliga frysboxen) och friggeboden (ca 10 kvm fullproppade med gamla böcker och möbler jag inte kan göra mig av med).

Jag har definitivt anlag för hoarding, tack pappa, och får svår separationsångest av att slänga tomma förpackningar till saker jag tycker om. Jag gör det ändå, för jag vet att det är "så man gör", men det tar emot. Jag sparar alla gamla anteckningsblock från skolan, gamla papper från skatteverket och har hela småstadiets matteböcker i staplar. Saker jag inte använder sorterar jag ned i lådor. Jag har ett fenomenalt minne och kan vid problemsituationer komma på lösningar som involverar gamla saker som jag då letar upp och använder. Detta gör det svårare att slänga saker eftersom "det kan vara bra att ha".

Att min partner står ut med mig är ett under. I fem och ett halvt år har hen varit min kärlek och trots våra olika uppfattningar så ställs det inga krav på att jag ska förändra mig. Där min mamma misslyckades med att få mig att städa lyckas min partner genom små uppmaningar, massor med beröm och en kärlek som är oändlig. Det är okej att jag misslyckas. Vilket gör att jag ibland vågar lyckas.

Jag brukar vanligtvis försöka göra för mycket saker samtidigt men jag orkar inte. Det är så mycket jag vill men jag kan inte sålla. Så nu får min partner ta den funktionen också. Jag berättar allt jag vill och sedan så diskuterar vi oss fram till vilken sak jag ska göra först. Så att det bara blir en sak i taget. Därefter kan man fortsätta till nästa. Men bara en sak i taget. Det är riktigt svårt och jag har lång väg kvar tills det fungerar bra.

Jag vet inte vad jag vill med denna bloggen egentligen. Mer än att vara ärlig kanske. Jag är en bra människa, men ibland (eller hela tiden) är livet jäkligt jobbigt. Och jag orkar inte alltid le, ljuga och säga att det är bra. För inget blir bättre av att alla går runt och låtsas.

Jag är mänsklig. Och det är helt okej.