Jag ligger och lyssnar på en snorig, sovande partner som med jämna ojämna mellanrum pratar i sömnen. Däremellan kan jag urskilja vårt barns lugna andetag. Ibland pratar hen också i sömnen, det är väl ett släktdrag. Jag har varma fötter och en katt bredvid benen. Och jag kan inte sova.
Jag är jättetrött, som vanligt. Och från sjutiden har jag svårt att hålla mig vaken, som vanligt. Men går jag väl och lägger mig somnar jag ändå inte. Som vanligt. Jag tippar på att jag sover om kanske en timma, och så sover jag den klubbade sälens sömn och varken hör, ser eller märker något förrän elva timmar har förflutit. Elva, I say. Varje natt samma sak; innan elva timmar är jag helt okontaktbar. Och det känns som jag sover bort mitt liv.
Jag vet att jag alltid har haft ett stort sömnbehov, det är okej. Att sova åtta-nio timmar för att må bra är helt okej. Att vara trött när man tvingar sig själv att stiga upp efter bara sex-sju timmar kan jag absolut gå med på. Men att ställa tre, fyra eller fem väckarklockor och inte vakna ändå, att inte ens minnas att de ringt eller att din partner pratat med dig och tänt lampan är inte okej. Inte efter att du faktiskt sovit gott i åtta timmar. Men när exakt elva timmar passerat säger det pling! och du studsar lätt upp ur sängen. Om än med en undran varför ingen väckte dig, du ville ju äta frukost ihop med hela familjen.
Och detta var inlägget som så fantastiskt skulle handla om vilken mysig dag vi haft med bakning och scones, ingefära och nack-fisar. En bra dag som avslutas som så många andra: med två-tre timmars vrid i sängen. Fastän jag vill sova NU! Och gå upp tidigt imorgon. Det kan jag ju drömma (!) om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar